Så sorgligt men ändå alldeles underbart!

Det här är nog det sorgligaste jag har varit med om.
Att splittra en familj, att ta bort den ena föräldern varannan vecka för barnen.
Att ge upp, att inte komma längre.
Att inse att vi har gjort allt men det räckte inte till.
Att inte få ha kärnfamiljen.
Att skiljas från varandra.

Men det är ändå så underbart!
Att ge barnen två glada föräldrar på två ställen, istället för två irriterade föräldrar på ett ställe.
Att tänka att barnen har det bra hos sin pappa, jag behöver inte vara orolig.
Att våga ge upp och inse fakta, vi kommer inte vidare tillsammans.
Att känna att vi verkligen har gjort allt i vår makt, och det kan vi vara stolta över.
Att få vara en familj med sitt barn och att hitta ett sätt att leva utan.
Att få hitta ett ställe som bara JAG ska bo på, där det får vara som JAG vill.
Att skiljas från varandra som dom allra bästa vänner, istället för att streta på några år till och skiljas som dom allra värsta ovänner.

Jag är så otroligt glad för dom fina åren vi har fått. Jag skulle inte vilja göra en enda sekund annorlunda! Men jag är otroligt glad och tacksam för hur det har blivit och för vad jag har.

R, jag kommer alltid vara din vän!