onsdag 28 september 2011
Bara att åka med...
Jag har funderat på en sak i ett år. Ett beslut som inte är direkt livsavgörande, men som har känts skrämmande att ta. I helgen bestämde jag mig. Beslutet är taget och det är bara för mig att åka med!
Status
Om jag trivs i min lägenhet?
Ja!
Om jag ägnar mer tid åt barnen (i alla fall den lilla, men även den stora när vi väl ses).
Ja!
Om jag försöker hitta på roliga saker mina barnfria veckor?
Ja!
Om jag försöker känna tacksamhet mitt i en livskris?
Oh ja!
Men om jag fortfarande känner sorg över hur det blivit?
Ja!
Om det är ett tomt hål i mitt hjärta dom barnfria veckorna?
Ja!!
Om jag trivs att bo själv?
Nej!
Jag är ändå tacksam för allt jag har och allt jag får. Alla motgångar, såväl som medgångar, är steg på vägen dom också. Dom formar mig till den jag är och jag är glad att jag ser det.
Ja!
Om jag ägnar mer tid åt barnen (i alla fall den lilla, men även den stora när vi väl ses).
Ja!
Om jag försöker hitta på roliga saker mina barnfria veckor?
Ja!
Om jag försöker känna tacksamhet mitt i en livskris?
Oh ja!
Men om jag fortfarande känner sorg över hur det blivit?
Ja!
Om det är ett tomt hål i mitt hjärta dom barnfria veckorna?
Ja!!
Om jag trivs att bo själv?
Nej!
Jag är ändå tacksam för allt jag har och allt jag får. Alla motgångar, såväl som medgångar, är steg på vägen dom också. Dom formar mig till den jag är och jag är glad att jag ser det.
tisdag 20 september 2011
Risker
Att skratta är att riskera att verka löjlig.
Att gråta är att riskera att verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera att misslyckas.
Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting, har ingenting och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.
Okänd
Att gråta är att riskera att verka sentimental.
Att sträcka ut handen mot en annan människa är att riskera att bli involverad.
Att uttrycka sina känslor är att riskera att visa upp sitt rätta jag.
Att lägga fram sina ideal, sina drömmar inför en publik är att riskera att förlora dem.
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka.
Att leva är att riskera att dö.
Att hoppas är att riskera att bli förtvivlad.
Att försöka är att riskera att misslyckas.
Men risker måste tas, för den största risken man kan ta i livet är att inte ta några risker alls.
En människa som inte riskerar någonting, gör ingenting, har ingenting och är ingenting.
Hon kanske undviker lidande och sorg, men hon kan inte lära, känna, förändras, växa, älska, leva.
Kedjad av sina säkerhetsföreskrifter blir hon en slav, hon har förverkat sin frihet.
Bara en människa som tar risker är fri.
Okänd
torsdag 15 september 2011
Den blev rätt så bra ändå,
kvällen. Jag kom hem till en tom lägenhet (vilket den alltid är eftersom A är way to liten för att vara hemma före mig, men problemet var att jag inte hade honom med hem heller.
Idag var det hans pappa som hämtade honom på dagis. Vilken lycka för honom! Som han har längtat!!
Jag grät en skvätt när jag kom hem. Kom sen på mig själv med att tänka att ingenting förändras för att jag är så ledsen. Jag kan istället göra det bästa av situationen som är, och ta hand om mig själv.
Sen hjälpte det lite att L ringde och bara ville prata lite också (även om det mest var jag som pratade). Det känns underbart att få höra hans röst och att få säga att jag älskar honom och saknar honom.
Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för i mitt liv! Det gäller bara att påminna mig om det såna här dagar...
Idag var det hans pappa som hämtade honom på dagis. Vilken lycka för honom! Som han har längtat!!
Jag grät en skvätt när jag kom hem. Kom sen på mig själv med att tänka att ingenting förändras för att jag är så ledsen. Jag kan istället göra det bästa av situationen som är, och ta hand om mig själv.
Sen hjälpte det lite att L ringde och bara ville prata lite också (även om det mest var jag som pratade). Det känns underbart att få höra hans röst och att få säga att jag älskar honom och saknar honom.
Jag har så otroligt mycket att vara tacksam för i mitt liv! Det gäller bara att påminna mig om det såna här dagar...
fredag 2 september 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)