Några rader

ur en bok. Som talar till mig och vet precis hur det känns:

"Förlägenhet präglar hallen. Mats ser Anna och förundras över hur främmande hon känns. Är det så enkelt att skiljas? Efter alla dessa år? Känslan är skön, lite stöddigt kan själv, även om en aning av obehag sticker till samtidigt. Kan livet vara så lättsinnigt? Vad betyder något då, egentligen? Vad finns kvar av oskattbart värde?"