Att få vara liten för en stund...

Ikväll kändes det övermäktigt (igen). Jag har en heltrotsig treåring just nu! Som är otrevlig, dum och omöjlig. Jag försöker vara konsekvent och han har fått sitta på pallen flera gånger dom senaste dagarna, men än så länge har det inte blivit någon förändring. Jag saknar att ha någon att dela ansvaret med, någon att kunna säga "Nu får du faktiskt ta över, jag behöver en promenad eller nåt!" till. Eller någon att diskutera uppfostran med. Det är ett enormt ansvar att ha på sina egna axlar, att uppfostra ett barn till att bli en bra människa. Jag bröt ihop vid läggningen ikväll och storgrät. När han somnat ringde jag min mamma och grät och fick vara liten och fick prata av mig. Jag visste ju innan flytten att han skulle bli jobbig ett tag i nya lägenheten. Det var likadant när vi flyttade förra gången. Men jag kommer inte ihåg att det var SÅ HÄR jobbigt!! Imorgon ska han sova hos mormor och morfar och jag ska njuta av min egentid!