Ibland

undrar jag hur mycket jag ska orka...
När tar det slut liksom? Kanske aldrig, eller snart eller om massor med år...

Samtidigt går livet vidare, A blir större, vi blir tajtare, jag får följa hans utveckling VARJE dag!!!

Vissa dagar känns det så här.
Men det känns aldrig omöjligt.

Jag är fett stolt över att jag grejar det, trots att jag ibland känner mig liten som en myra och bara vill gråta...