Vi har en outtalad procedur på morgnarna när jag lämnar L i skolan. Han vill gärna att jag följer med in (ibland är även snart-nio-åringar små) och det händer ibland att klasskompisarna spelar fotboll när vi kommer. Då får jag väskan och äran att "gula" honom. Idag när jag var på väg ut igen kom han in, med tårar längs kinderna.
-"J slog mig!"
Ok, bara att ta tag i konflikten och gå ut och prata med honom. Genom fönstret på dörren ser jag hur två andra killar i klassen försöker sparka och slå på varandra medan kompisar drar isär dom.
Jag inser direkt att det inte är något jag kan hantera eller lösa själv så jag hämtar en fritidsledare.
Han särar på dom som sparkas och jag går fram till J och frågar varför han slagit L.
Det hela slutar med att fyra barn gråter, fritidsledaren försökt få dom att säga förlåt och bli sams och två av grabbarna går därifrån...
Jag lände mig inte helt tillfreds med att åka därifrån när dom inte var sams, men L tyckte att jag kunde åka.
På väg bort från fotbollsplanen sa jag skojsamt till fritidsledaren:
-"Vad är det dom säger? Små barn små bekymmer.."
-"Ja, eller killar och fotboll" svarade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar