Mia Törnblom skriver i sin bok (Mia Törnbloms samlade tankar om självkänsla) om en historia om Dalai Lama. Jag bara måste få dela med mig den till er som läser.
"För några år sedan skulle han hålla en föreläsning på Madison Square Garden i New York. Femtusen människor hade kommit för att lyssna på honom, de satt ner och väntade men hans plan hade ännu inte landat. Säkerhetsvakterna som skulle möta upp honom och ta honom från gaten till arenan satt och väntade. Så landar äntligen planet och Dalai Lama kommer långsamt gående genom gaten, för att vid första bästa bänk sätta sig ner. Han sätter sig ner, blundar och håller sina handflator mot varandra. Säkerhetsvakterna känner sig ännu mer stressade än de redan var, de vet att massor av människor sitter och väntar. Till slut tar en av dem mod till sig och säger: "Ursäkta mig, herr Dalai lama, men vi har lite bråttom."
Dalai lama tittar upp på säkerhetsvakten och svarar lugnt och självklart: "Jag har landat, men min själ har inte landat ännu, jag måste vänta på den." Sen fortsätter han att blunda.
Där har vi skillnaden mellan de flesta av oss och Dalai lama. Han är bättre tränad i att känna om han har kommit fram, hela han, eller om hälften av honom fortfarande är uppe i luften, på toaletten eller var det nu kan vara. Och han har också modet och klokheten att vänta tills han är redo."
Klockrent!
Go Dalai lama!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar