Ont, det gör ont, det gör ont!!!

Jag var modig, som vågade.
Jag var rädd, för att han inte skulle vara redo, men tänkte att det är inte mitt att oroa mig för.
Jag hade en underbar helg och målade upp framtiden för fort.
Därför blev smällen så hård.
Det måste vara därför det gör så här ont...
Jag kände honom knappt och ändå känns det som om jag skulle gå sönder idag.

Det har inget med mig att göra, han behövde prioritera sig själv. All heder åt en man som gör så! Faktiskt!

Han ville ändå chansa, för han tyckte att jag var vacker och en fin människa. Men han var inte redo...

Frågan är om jag är redo? Eller söker jag för mycket utanför mig själv? Försöker jag hitta lyckan genom någon annan? Jag saknar tvåsamheten, att vara med en annan vuxen.

Jag var rädd innan, för att känna. Men jag tror att någon vill visa mig hur jag har betett mig mot dom killar jag har träffat det senaste året. Nu fick jag smaka på min egen medicin och går ur det en erfarenhet rikare!

Men nog fan gör det ont att bli bortvald!