Jag tänker mycket på dig.
Inte hela tiden, för jag försöker koppla bort dig.
Men du finns ju där, och vi är knutna till varandra för resten av livet.
Jag blir påverkad men inte på samma sätt som förut.
Ibland gråter jag, för det är så tragiskt, hur ett liv kan raseras, när fel saker kommer in i kroppen.
Bakom allt det här, bakom all skit så vet jag att du finns kvar. Ju längre tiden går, desto mer försvinner den bilden av dig, men jag vet att du finns där.
När ska du ge upp och kapitulera? Kanske aldrig... Kanske om lång tid... Kanske imorgon...
Du missar så mycket! Vår son växer och hittar på nya bus hela tiden, och det missar du. Det kommer att bli ett tungt uppvaknande den dagen du vaknar upp...
Jag saknar dig, saknar att prata med en annan människa som känner precis likadant för denna underbara lilla varelse, som jag gör. Jag saknar dig som vän och jag saknar att bli frisk bredvid dig. Det var ju meningen att vi skulle bli friska tillsammans! Även om vi inte kunde leva ihop, så såg jag fram emot att få växa bredvid dig.
Jag kan inte hjälpa dig, men jag kan känna saknad och sorg. Du är en person som alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta, du har ju gett mig det allra finaste.
Bli färdig snart, världen finns här ute och dina barn är bara små en gång...
Du skrivet så fint. Visst kan man älska någon trots allt helvete den ställer till med..hans förlust är så fruktansvärd. Så svår att greppa. Lättare att döva den möjligtvis.
SvaraRaderaNi som är kvar har det fint, så fint som det kan bli.
Du är den bästa mamman du kan vara. Absolut bästa!
Hela jag ryser av ditt inlägg, så vackert skrivet.. och jag håller med dig så mycket.. tänk så mycket han missar, så tragisk och så sorgligt att man bara vill gråta med dig.. stora och varma kramar min vän..
SvaraRadera