så livet kan bli. Att det som man trodde att man aldrig skulle behöva vara med om, händer. Jag känner mig stark (eftersom jag kan visa att jag är svag), men vafan rent ut sagt. Det var ju inte så här det skulle bli. Jag klarar mig, men min lilla pojke...
Jag är inte arg, jag är verkligen inte det. Men jag är ledsen, och orolig. Jag rabblar ganska ofta för mig själv
"Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra. Mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden".
Jag kan välja hur jag lever mitt liv, och acceptera att andras val är deras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar