ringde igår. En pappa ville prata med sitt barn.
Barnet ville inte och mamman kunde inte tvinga...
Tänk att en relation kan bli så förstörd... Det måste göra så ont i pappan! Men det är inget jag kan göra något åt. Det är deras relation. Jag kan se till att mitt barn får träffa pappa när han vill, men vill han inte så kan jag inte tvinga honom...
Jag hörde besvikelsen i pappans röst, men barnet tittade vidare på tv och somnade sött i mammans famn. Jag är så tacksam för att det är hos mig han känner trygghet och att det inte är jag som måste sitta ensam med besvikelsen och sorgen över att mitt barn inte vill prata...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar